Ida Norlin

För ett tag sedan fick jag det fruktansvärda beskedet att min Aragorn skulle tas bort pga återkommande hälta. Det kändes som att tappa luften, att inse att han inte kommer finnas mer, jag kommer aldrig få röra honom igen, pussa honom på mulen eller ens få veta att han står i sin box och mumsar på hö. Det känns fortfarande som ett knytnävsslag när jag ser en bild på honom eller ser minsta lilla som påminner om honom. Jag hade den fantastiska turen att få träffa honom en sista gång och se att han mår bra. Han hade faktiskt inte ett dugg ont just då och gick bara i hagen och hade det mysigt. Precis så kommer jag minnas honom och jag är enormt tacksam för varje dag med den finaste hästen i världen. Han var inte min på papper de sista åren, och en viss tid har varit under all kritik, men hans år på Åby ridskola har varit fantastiskt för honom, det syns. Speciellt när jag fick höra att "han ler när han kommer in i ridhuset" då kände jag att det var rätt. Eller när han för första gången fick gå på sommarbete och jag var och hälsade på i hagen, när han kom fram till mig och visade "se vad jag har det bra". Fantastiska häst.

Alla känslor som ändå känts under kontroll rördes upp igår när min fina vän miste sin häst. Det är en ofattbar händelse och jag önskade av hela mitt hjärta att du hade sluppit detta. Men jag vet att du, som jag, kommer resa dig och vara dubbelt så stark. För du är en fantastiskt stark människa Erica. Glöm aldrig det!